Augusti, 1981. Klockan har passerat 21.00. Sensommarvärmen håller sig kvar över festivalområdet i Ulriksdal utanför Stockholm. I skogsbacken och på gräsmattan framför scenen trängs publiken och lyssnar intensivt till tonerna som strömmar ur ljudanläggningen. Bandet framför dem river av ett 45-minutersset så sprängfyllt med energi att picknickfiltarna fladdrar i luften. Deras sound sticker ut. Redan efter första ackordet står det klart att detta inte rör sig om något dussinband i relosvängen. Nej, det här är ett band som inte liknar något annat. De kommer från Sollentuna och kallar sig för Badmintons. I kväll gör de sin första spelning. Med rak rock, totalt befriad av den synkopfascination som då präglade den kristna musiken, tar de festivalbesökarna med storm. Mellan två av låtarna säger frontmannen Tomas Enochsson:
– Vi har kommit för att lira och underhålla. Inte för att evangelisera. Det finns det andra som gör bättre än vi.

Orden faller inte i god jord. En debatt om ett påstått motsatsförhållande mellan underhållning och uppbyggelse är i full gång. I flera år ska uttalandet komma att förfölja gruppen. Ett band som inte evangeliserar – hör de verkligen hemma på de kristna scenerna? Utan tvivel, skulle tiden komma att utvisa.

Men låt oss ta det från början.


"Be-Bop-A-Lula All Day"

Tomas ”Nocke” Enochson växte upp i ett litet samhälle utanför Gnosjö i Småland. Som var och varannan ungdom i ”bibelbältet” var kyrkan en självklar del av uppväxten. Själv tillhörde han Svenska Alliansmissionen. Men istället för tidens stora kyrkosångare var det grupper som Kinks, Beatles, Tages och Hep Stars som fångade hans intresse. Vid 11 års ålder började han spela gitarr och pojkdrömmen liknade många andras. Han ville spela rock. Det dröjde inte länge förrän han var med i olika småländska bandkonstellationer.

I was about eleven years
When I got my first guitar
Learned some simple licks and tricks
By listening to the stars
At this age and on a stage
I played my rock-a-billy thing
Up and down my tremolo-arm
Made this right ring-a-ding-a-ling
I heard Presley on the radio
And Eddie Cochran play
Mean Gene Vincent got a hold on me
Be-Bop-A-Lula all day

(Badmintons – Rockabilly Time)

Några år efter 1970-talets inbrott flyttade Tomas till Stockholm och startade musikaffären Musik Deluxe tillsammans med kollegan Göran Stehn. Att sälja begagnade instrument skulle visa sig vara en perfekt sysselsättning för någon som ville knyta musikerkontakter. Med siktet inställt på att dra igång ett nytt band tog Tomas kontakt med en gitarrist i Pingstkyrkan som enligt ryktet var något alldeles extra i musikerväg. Han hette Mikael Lindvall och nappade på förslaget. Mikael tog med sig lillebrorsan Sven (elbas) till butiken.
– De var vänliga nog att visa intresse, säger Tomas när han ser tillbaka på händelseförloppet.

Tomas och bröderna Lindvall delade inte samma musikaliska preferenser. Om det för Tomas var den brittiska popvågen under 1960-talet som gällde, var det snarare musik från den amerikanska västkusten som Mikael och Sven föredrog.
– Jag och mina bröder delade sovrum hemma i Sollentuna, säger Sven. Eftersom Micke jobbade extra på Skivbörsen brukade han komma hem med 30 plattor i veckan. Vi brukade leta efter namn som Jeff Porcaro och Abraham Laboriel i konvoluten. Det var ballt när musikerna lirade svårt. Supertramp var en annan favoritgrupp.

Trots olika musikaliska bakgrunder klickade det mellan Tomas och bröderna. Till en början repade de i den lilla musikaffären på Fleminggatan 33. Med sina 14 år var Sven den yngste bandmedlemmen. Han hade precis börjat spela bas och försökte snappa upp så mycket han bara kunde av de äldre.
– Det var jättekul och bitarna föll på plats ganska snabbt. Nocke kom hela tiden med förslag, typ att spela med plektrum. ”Hur gör man då?”, frågade jag. ”Man liksom knäpper så här”, svarade Nocke och visade med handen i luften.

Sven beskriver timmarna i musikaffären som oerhört lärorika. Det han inte lärde sig där, lärde han sig i sitt andra band, bluesrockgruppen Vatten. Där hette frontmannen Tomas Ernvik.
– Han och Nocke var varandras motsatser. Ernvik var miljökämpe, kärnkraftsmotståndare och bodde i kollektiv medan Nocke å andra sidan var väldigt anti-progg. Jag tror aldrig att dom träffades men båda brukade fråga mig vad det var för skitband jag lirade i vid sidan av deras, säger Sven och skrattar.

Till skillnad från Vatten, som turnerade mycket, var Badmintons fortfarande ett replokalsprojekt. Bandet bestod vid tiden av Tomas, Mikael, Sven samt trummisen Thomas Lidbrant.
– I replokalen testade vi några av mina låtidéer och det var så pass kul att vi bestämde oss för att fortsätta, säger Tomas.

De hade fortfarande inget namn, men fröet till vad som skulle komma att bli Badmintons var sått.


"En liten protest från trädgården"

Bandnamnet myntades i en trädgård utanför deras nya replokal i Sollentuna. Efter en match badminton, berättar Sven att han fått nys om en musikfestival som ska anordnas i Ulriksdal. Det rör sig om Musikfesten på Svalkan. Men han kan ogärna anmäla ett namnlöst band.
– Vad ska vi heta? frågar han Tomas över badmintonnätet.
– Tja, varför inte Badmintons? svarar Tomas, mest på skämt.

Och så blev det. Sven tog kontakt med festivalledningen och när konsertaffischen trycktes stod där ”Badmintons” med stora bokstäver. Det något okonventionella bandnamnet var ett faktum.

I en intervju med journalisten Berthil Åkerlund 1983 ställer bandet en motfråga efter intervjuns slut.
– Det är en sak du glömt att fråga om: varför vi heter Badmintons.
– Ja? svarar journalisten.
– För att det inte betyder någonting alls.
– Jaha.
– Jo, du förstår, namnet är en liten protest. De flesta band ska ha namn med en massa dubbeltydningar och undermeningar, men inte vi. Därför heter vi Badmintons.

Journalisten höll inte med om att namnet var betydelselöst. Tvärtom. ”’Badmintons’ är ju perfekt. Enkel, driven och opretentiös pop, lika självklar som fjäderbollens båge i luften och lika effektiv som en smash levererad av racketesset Tomas Kihlström”, skrev han.


"De första åren - 'Underhållningen är viktigast'"

Badmintons tidiga alster, alla komponerande av Tomas, var uteslutande på engelska. Klassisk poplyrik om ”boy meets girl”, utan ambitioner att lämna något större själsligt avtryck hos lyssnaren. Det var nämligen inte texterna som skulle stå i fokus, utan svänget.
– De engelska texterna uppstod i replokalen. När jag ville förmedla mina musikaliska idéer till de andra i bandet hittade jag på en slasktext i farten, så att de lättare skulle förstå strukturerna. Jag valde ord som lät skönt och när jag slutligen skulle formulera texterna på riktigt utgick jag från slasktexterna. Så texterna blev väldigt enkla, säger Tomas.

För Sven kvittade det. För honom var det musicerandet som stod i centrum.
– Nocke hade kunnat sjunga om precis vad som helst, på vilket språk som helst. Jag ville bara spela bas och det fick jag göra, säger han.

Eftersom Badmintons hade sina rötter inom frikyrkan föll det sig naturligt att deras spelningar främst skedde i den miljön. Det kristna musiklivet blomstrade och det fanns många scener att utforska.
– Ja, musiklivet var väldigt levande. Det var livespelningar var och varannan helg, säger Tomas.

När de inte lirade på Citykyrkan var det på Ebeneserkyrkans musikcafé Blecktornet eller någon ungdomsgård. Tiden präglades av en öppenhet och kristna ungdomar rörde sig över samfundsgränserna.
– Men Badmintons var inte aktiva i någon kyrka. Vi hade den bakgrunden men vi var inte kvar i det. Vi hade inga kyrkliga texter och vi sjöng ju dessutom på engelska.

Även musikaliskt stack Badmintons ut från mängden, berättar Tomas.
– Vi hade ett medryckande sväng som inte de andra banden hade vid den här tiden. De spelade synkoperat, svårt och tekniskt. Våra låtar hade högst fem ackord och vi var lättillgängliga.

Så kom då augustikvällen på Svalkan i Ulriksdal när bandet, från en av frikyrkans största festivalscener, yttrade de bevingade orden: ”Vi har kommit för att lira och underhålla. Inte för att evangelisera.” För trettio år sedan uppfattades ett sådant uttalande som provocerande inom vissa läger. De arrangerande samfundens företrädare satte till och med press på festivalens ledning om att inte låta Badmintons spela där igen.

Trots kritiken fick Badmintons komma tillbaka nästa år. Även då bjöd de på ett kompromisslöst gig och omfamnades av deras nu växande fanbas. Bandet spelade för att ha kul. Och publiken hade kul. Så vari låg problemet?

I en intervju med tidningen Samhällsgemenskap 1983 kommenterade Tomas problematiken ur ett teologiskt perspektiv.
– Alla framträdanden är en form av underhållning, men det är ingen som vill erkänna det. På gamla förbundets tid, i den mosaiska gudstjänstordningen, sjöng, spelade och dansade man till Herrens ära. David underhöll Saul med sång och harpa. Det är först på senare tid som underhållning blivit lika med något syndigt. Jag hävdar fortfarande med bestämdhet att underhållningen är viktigast.

Sven minns klagomålen som riktades mot Badmintons, bland annat en artikel i tidningen Dagen, där de åthutades för texternas avsaknad av ”det glada budskapet”. Han tog kritiken med ro. Han till och med fann en viss tillfredsställelse i den.
– Jag trivdes bra med att vara rebell. Jag var ingen tuff kille i skolan så det var kul att åtminstone få vara lite rebellisk i kyrkan. Samtidigt hade vi ju ingen ambition att vara rebelliska. Det handlade om något så oskyldigt som att sjunga låtar om kärlek på engelska. Så någon riktig rebelliskhet var det förstås inte tal om, på sin höjd nån sorts budgetrebelliskhet.


"På ett hotellrum i Las Palmas förändrades allt"

Badmintons fortsatte på sin inslagna bana. Spelningarna avlöste varandra och ryktet om gruppens få men inte desto mindre uppskattade liveshower fortsatte att växa. Samtidigt började bandmedlemmarna känna en växande hunger efter att spela in en skiva. Trots att de nu var ett välrenommerat band på den kristna musikscenen fanns det inga inspelningar för fansen att tillgå. Lars Petersson, som figurerat bakom kulisserna på Musikfesten, skulle komma att förändra detta. Han var nämligen skivbolagsdirektör för det EFS-ägda skivbolaget Cantio och letade efter nya artister att sajna.
– Badmintons var ett riktigt bra band som lirade fräsch musik. Det var mer svänget än texterna som fångade mitt intresse, säger han.

Just ordet ”rebeller” är ett ord som dyker upp tämligen omgående när han minns tillbaka på gruppen.
– De var rätt så kontroversiella. Vi var många som hade växt upp med kyrkans strama regelverk och det fanns ett behov av att tänja på gränserna. Det gjorde Badmintons. De kaxade upp sig och sa att de spelade för nöjets skull. Att säga nåt sånt var mer eller mindre förbjudet på den tiden. Medlemmarna bar på en personlig tro men ville utforska hur långt man kunde gå och vad man fick säga som kristen. På så vis var gruppen klockren. De sa vad alla tänkte och lät musiken stå på egna ben.

Men för att Cantio skulle kunna ge ut Badmintons debutalbum, som skulle föregås av en singel, var de tvungna att genomföra vissa förändringar. Eftersom Cantio finansierades av gåvomedel från EFS (missionsorganisation inom Svenska kyrkan) var det en förutsättning att gruppens texter var budskapsbärande.
– Lars sa att om jag hade något att säga den troende målgruppen så skulle han sätta bollen i rullning. Och jag hade mycket att säga. Detta var första gången jag fick en riktning på mitt låtskrivande, säger Tomas.

Lars menade också att gruppen lättare skulle nå den tilltänkta målgruppen om de gick med på en övergång från engelska till modersmålet.
– Sverige var det land Cantio verkade i och därför kändes det naturligt att de skulle sjunga på svenska. Vi ville aldrig konkurrera på den internationella marknaden. Jag är en stor vän av det svenska språket och upplever att artister som sjunger på svenska har lättare att få en tydlig identitet, säger Lars.

Tomas började fundera kring sina egna erfarenheter av att ha växt upp i frikyrkomiljö, om sin tro och sina tvivel. För att få lugn och ro gjorde han en ”Plura” och isolerade sig i ett hotellrum på Las Palmas. Där skrev han 90 procent av de texter som slutligen hamnade på Badmintons självbetitlade debutalbum. Men det gick inte helt smärtfritt. Mannen i hotellrummet intill tycktes göra allt för att försvåra skapandeprocessen.
– Det här var 1984 och grannen bredvid hade precis upptäckt Michael Jacksons album Thriller. Han spelade det konstant. Dygnet runt, på hög volym. Jag gick ut för att senare komma tillbaka och höra exakt samma låtar. Om och om igen. Efter den upplevelsen kan jag inte lyssna på Thriller längre, säger Tomas.

Trots musikterrorn blev alltså merparten av texterna färdiga inför den annalkande sånginspelningen, som skulle inledas veckan därpå. Texterna var en salig blandning av poesi, bildspråk och bibeltolkningar, något som låttitlarna vittnade om: Samfundsboogie, Syndafloden, Tiderna måste förändras och så vidare. Att byta språk från engelska till svenska var inget problem för Tomas.
– Jag behövde bara söka min egen själ. Det som inte var självupplevt var beskrivningar av hur jag såg på ungdomen i kyrkan vid den tiden. Jag ville ge en röst åt alla vi som stod mittemellan två världar. Alla vi som inte passade in.


"'Badmintons musik var inte kastrerad'"

Singeln (Den första kärleken/Kalla stjärnor) släpptes 1983 och fullängdaren året därpå. Producent vid båda tillfällena var Sven och Mikaels bror Per Lindvall, redan då känd som en av Sveriges mest anlitade trummisar, inte minst för sitt samarbete med ABBA. Han hade även medverkat som percussionist på ett par Badmintonsspelningar. Idag är minnena från inspelningarna med gruppen grumliga, förklarar han.
– Ärligt talat minns jag inte ett skit. Jag är begåvad med ett dåligt minne, vilket är en välsignelse. Man har gjort så mycket tokerier i sina dagar. Om sanningen ska fram så tror jag att de valde mig enbart på grund av mina kontakter. Jag kunde fixa billig studiotid, säger han och fortsätter:
– Det var en kul upplevelse och bandet var lätt att jobba med. Inga sömnlösa nätter direkt.

Producentgiget var en engångsföreteelse för Per. Varken före eller efter har han gått in i rollen som producent. Han föredrar att sitta bakom trumsetet.
– Jag har för dåligt tålamod. Jag vill bara spela trummor och sen försvinna. Som producent måste man jobba med samma låtar i flera månader. Det får mig att vilja kasta saker, säger han och skrattar.

Tomas har en tydligare bild av hur det hela gick till. Singeln spelades in i en mobil inspelningsbuss utanför Betelseminariet i Bromma, berättar han. På låten ”Kalla stjärnor” kallades Lustans lakejers Tom Wolgers in för att lägga synt.
– Han kom dit med stor glädje och spelade gratis, säger Tomas.

Sven minns samma singelinspelning som något av en besvikelse. Studioromantikern i honom tyckte inte att inspelningsmiljön var alltför upphetsande.
– Det var en av de första inspelningarna jag gjorde och jag förväntade mig en riktig studio med inrökta heltäckningsmattor och sånt, inte nån buss utanför Betelseminariet. Ingen röker på Betelseminariet.

Betydligt mer studioromantik blev det när fullängdsalbumet spelades in. Då skedde inspelningarna på klassisk studiomark, bland annat på Elektra och Europafilm, med en takhöjd på 10 meter. Då trivdes Sven desto bättre.
– Jag var helt inne i min basvärld. Det var skitroligt. Allt som betydde något för mig var att basen skulle sitta, att den skulle låta så bra som möjligt. Jag hade ingen koll på något annat, säger han.

Sammanlagt användes fyra olika studios för pålägg. Det resulterade i en mångfald av klanger som kom att ge debutalbumet dess karaktäristiska sound. När tiden var kommen för sånginspelning var alla bakgrunderna klara. Då återstod bara för Tomas att sjunga in de texter han tåtat ihop i Las Palmas. Lasse Petersson dök upp i studion precis när sången var lagd och mixningen inletts.
– Lasse hade inte läst texterna i förväg så han visste nog inte vad som väntade, men han verkade gilla vad han hörde. Eftersom vi redan hade gjort en singel visste han ju ungefär i vilket landskap vi befann oss i, säger Tomas.

Lars säger att han hade ett starkt förtroende för Tomas låtskriveri, något som grundlades när han flera år tidigare hörde Tomas dåvarande band Jeschua.
– Nocke är en tänkande kille och samtidigt något av en pionjär. Han bröt ny mark. Texterna på Badmintons album förde inte ut evangeliet på samma tydliga sätt som många andra kristna grupper. Istället hade de en bredd som kunde tilltala många. Han visade att tron inte behövde vara frikopplad från kvalitet och musiksmak. Badmintons musik var inte kastrerad, de lät sig inte krympas ner i frikyrkoformen. De stod för vilka de var.

I en intervju med tidningen Budbäraren 1983 talade bandet om balansgången mellan sakralt och profant.
– Vi är inte ute efter att frälsa världen men vi vill ha ut ett budskap. Det är viktigt att utstråla glädje och få andra att gå vidare i tron. Vi tycker vi behövs i både kristna och profana sammanhang.

Några räknar sej bland de största
Andra tänker sej vara de första vid borden
Några samlas till gemenskap och bön
Andra fattar beslut om sina tjänares kön
Här är vi i vårt sommarkapell
Där är ni med ert väckelsetält
Ohohoh nej – samfundsboogie
Ohohoh nej – samfundsboogie

(Samfundsboogie – Badmintons)


"Badmintons statement"

Och så färdigställdes äntligen Badmintons debutalbum, med Loffe Sturesson (sax), Mikael Lindvall (gitarr), Sven Lindvall (bas), Mats Marklund (trummor) och Urban Carlsson (keyboards). Albumet släpptes 1984 och mottogs med lovord av kritikerkåren. Expressen kallade plattan för ”ovanligt fräsch” med en ”lekfullhet i arrangemangen och en intellektuell spänst i texterna”. Svenska journalen menade att musiken var framförd med ”gott humör”, ”djupt allvar” och att ”Tomas Enochsson är den mest intellektuella textskrivare den ’unga’ kristna musiken har idag”. Även medlemmarna själva var nöjda med resultatet.
– Låtarna var enkla men genomtänka. Vi hade arrangerat fram dem under flera år i livesammanhang, så när vi spelade in dem på platta var endast det självklara kvar. Det blev väldigt organiskt och det var Pers förtjänst, han rensade ordentligt i ljudbilden. Ingen kommer ihåg våra engelska texter, men texterna på svenska fick en väldig respons och många verkade känna igen sig i dem. Därutöver hade vi svänget. När vi släppte plattan blev Badmintons för första gången Badmintons på riktigt. Den är vårt statement, säger Tomas.

Någon försäljningssuccé blev det aldrig tal om. Dels på grund av medlemmarnas förpliktelser mot familj och arbete, dels på grund av tvåmannaskivbolagets blygsamma storlek. Lars Petersson kan inte dra sig till minnes några exakta försäljningssiffror, men Tomas uppskattar försäljningen till omkring 3000 exemplar
– Det var mer en kritikerframgång än en kommersiell sådan. Badmintons var före sin tid, säger Lars. För att brejka som band är man dessutom tvungen att toksatsa, ja, nästintill vara tvungen att dö för sitt band. Men Badmintons betraktade bandet som ett sidoprojekt, tror jag, och kanske var det en anledning till varför de aldrig blev större än vad de blev.

Tomas hänvisar till Freda’s framgångar, som även de låg på Cantio, och menar att skivbolagets mesta kraft gick åt till att marknadsföra det bandet.
– Vår debut kom ut samtidigt som Freda’ blev stora och av förklarliga skäl tog det all kraft ur Cantio. Sedan hade vi inte möjlighet att göra några turnéer eftersom jag hade min musikbutik och mina barn. Det var lite jobbigt, flera i bandet ville ju att vi skulle ut och lira betydligt mer än vad vi gjorde. Så visst var vi lite vingklippta redan från början. Men samtidigt var albumet färdigt och det kändes ganska skönt att luta sig bakåt och låta det leva sitt eget liv. Skivan spelades in på kassettband och delades runt bland ungdomarna långt efter att vi slutade. Vårt jobb var klart.

Freda’s frontman Uno Svenningsson minns Badmintons som ett av de bättre banden från det tidiga 1980-talet. Redan som barn hade han koll på vem Tomas var, eftersom de båda kom från Gnosjö. Han gick dessutom i parallellklass med Tomas lillebror Ulf. Liksom Badmintons var Freda’ ett band med fötterna i två världar. Det ställdes på sin spets när de 1988 tilldelades en Grammis för ”Årets religiöst”, en Grammis de vägrade ta emot då de uppfattade uppdelningen mellan så kallad ”religiös” och ”ickereligiös” musik som totalt överflödig. Grammiskommittén tog bort kategorin och två år senare fick Freda’ en Grammis för ”Årets rockgrupp”.
– Badmintons föll mig verkligen på läppen. Musikerna var fantastiska och Nockes låtskriveri likaså, säger han.


"Slutet på en era?"

Efter en spelning på Scandinavium hösten 1985 sa Tomas till de övriga i bandet att det troligtvis var deras sista. Bandet lades på is men de träffades ibland för att repa. Efter ett par år blev även repandet svårt rent logistiskt, då några medlemmar hade flyttat från stan. Men att påstå att Badmintons-eran var över vore inte riktigt sant. De lade nämligen aldrig av. De tog bara en paus. En väldigt lång sådan.

På 1990-talet återförenades de för jubileumskonserter på Svalkan och Globen. På sistnämnda spelningen fick Badmintons för första gången se sig själva på en jumbotron. I mitten av 2000-talet var det återigen dags att återuppliva de gamla klassikerna, denna gång på Ebeneserkyrkans musikkafé Blecktornet. Då satt Tomas Andersson Wij i publiken – ett Badmintonsfan sedan barnsben.
– För mig var Badmintons, efter Freda’, det bästa av 1980-talets frikyrkoband. Jag såg dem otaliga gånger, första gången som 10-åring. De hade inte rötterna i jazz, västkust och fusion som så många av de kristna banden utan i amerikansk pop och rock från 1960-talet, men också från countryn, vilket jag fattade långt senare. Country var ju i princip betraktat som ett skämt på 1980-talet.
– Och de hade en riktigt stark låtskrivare och sångare i Tomas Enochsson. Hans språk och ämnen liknande ingen annans i frikyrkan. Han var fri från den präktighet och det krav på konstant uppbygglighet som de flesta av de andra banden dignade under. Det var inte svårt att vara rebell i 1980-talets svenska frikyrka, det räckte med att ha lappade jeans och att röka, och Badmintons tillhörde definitivt rebellerna. Bara namnet – att döpa sig till något tillsynes ironiskt – när de andra banden hette Hoppets horisont, Terra nova och Salt. För mig var Badmintons som rent klart vatten, och en inspiration när jag själv började göra låtar. Jag minns att jag tänkte: undra om jag någon gång kommer kunna få ihop en låt som ”Skriv på mitt hjärta”?




En ung Tomas Andersson Wij, till vänster, spelar på Tomas Enochssons svarta strata. Svalkan, 1984. Foto: Olle Jonasson.


"Badmintonnätet spänns på nytt"

2011 planerar Badmintons att, för första gången på snart 30 år, gå in i studion och spela in nytt material för publicering på bandets hemsida. Alla gamla fans kommer att känna igen sig, försäkrar Tomas.
– Vi träffades för ett par veckor sen och repade. Det tog en halvtimme innan vi var tillbaka på samma ruta som när vi slutade. Alla bitarna finns kvar. Vi har varit nära att styra upp det här i flera år men det är först nu det känns rätt. Vår ambition är precis densamma som på 1980-talet: att vi ska svänga och säga det vi vill säga.


Idag består Badmintons av Mikael Lindvall, Sven Lindvall, Robert Wirensjö, Loffe Sturesson och Tomas Enochsson.

Text: Viktor Jonsson


,,,